Ångest “känns obehagligt och hemskt men är inte farligt och går över”

[Yellow Rihude]

Detta läser man, får se, och höra överallt (eller något väldigt liknande). Av vården, hjälporganisationer, allmän information från både olika myndigheter och privata publikationer. Jag har läst, sett och hört det så många gånger att det blir frustrerande. Jag blir irriterad, för detta är inte sanningen för ALLA. Och det gör mig arg att detta kastas ut hur som helst. Samt utan något annat alternativ (nej, jag vet inte vad alternativet skulle kunna vara). Jag ser det som extremt trångsynt och det ger en allmän syn på ångest och dess potentiella förödande följder som inte stämmer överens med verkligheten för många. Det är även ett väldigt minimerande sätt att beskriva och förklara ångest. Låt mig förklara längre ned (i stycke 3).

Jag kan se och förstå den sidan av myntet till viss del. Det kan vara hjälpsamt för dem som i stunden lider av ångest som faktiskt sen går över. Eller för dem som känner stark oro (men inte ångest. Ett överanvänt ord enligt mig, som tar bort och minimerar den faktiska upplevelsen som ångest innebär). Jag förstår att det kan vara hjälpsamt för en grupp och menar inte att detta övergripande “statement” är något som inte bör finnas där ute, när det kan hjälpa människor. Och jag förstår att “de” inte vill skrämma människor som redan känner ångest eller oro. Det är ju inte hjälpsamt. Men märk det med “allmän information” om ångest eller något liknande.

Här kommer jag och ventilerar för det är det jag behöver, även om ingen svarar, bryr sig, är intresserad eller känner något liknande. För mig som har konstant ångest kombinerat med ångestattacker och även i mindre utsträckning panikattacker är detta “påstående” som jag ser och hör överallt inte en sanning. Det är en ren lögn. Ångest är inte ofarligt. Det är det jag vill få ut. Det/den kan vara oerhört farlig. Kanske för en mindre grupp människor. Men att bortskriva denna grupp människor helt och hållet gör både dem, vården och samhället en otjänst. Säg, jag har den konstanta ångesten (trots medicinering och tidigare långvarig samtalsterapi), den ångesten övergår till en ångestattack som är som de alltid är; så förödande, så fruktansvärt smärtsam, så fullt konsumerande (allt inuti) med en vånda och misär som gör att man bara vill försvinna och/eller krypa ur sin kropp (ni som har ångestattacker om och om igen, tror jag vet vad jag menar(??)). Är detta ofarligt? På ett sätt ja, ångesten kommer inte att fysiskt döda mig som en hjärtattack kan. Men att uppleva denna typ och nivå av ångest får mig som sagt att vilja försvinna. Och med det menar jag att jag tänker på och börjar planera att ta mitt liv, för jag kan inte stå ut med den. Eller/och så skadar jag mig i ångestlindrande syfte. Säg till mig att det detta är ofarligt med ett “straight face”. Det är bara otrolig “tur” att jag fortfarande är här, levande. När ångestattacken är slut, är det inte över. Ångesten är inte över. Den återgår “bara” till den konstanta ångesten. Så ännu en gång, predika och övertala mig (och dem) själv/a att ångesten är över. Nej, det är den inte. Den fortsätter, tills det kommer en ny ångestattack (och allt det tillhörande(nämnt ovan)) och efter det fortsätter den konstanta ångesten igen. Och om och om går det, utan stopp.

Det är detta man inte hör om när man söker om ångest på nätet eller pratar om det. Givetvis inser jag att jag inte tillhör majoriteten när det kommer till hur ångest är för mig. Men jag kan inte vara helt ensam/själv att uppleva den och leva så som jag gör med ångest (?).

Jag är väl irriterad och frustrerad på påståendet som syns och hörs överallt och känner mig ovaliderad (kanske?).

Är det någon som har liknande tankar om detta, helt andra eller något mitt emellan?

Är inte ute efter råd på mediciner eller behandlingar mm. Är tillräckligt upptagen med det som det är och orkar inte diskutera det något mera här just nu. Om någon skulle finna diagnoser intressant eller “viktiga” för att få kontext i sammanhanget så får/kan man fråga men det är inte säkert att jag svarar på detta.

(Bara som lite bakgrund: Jag har och har haft många olika läkemedel för både ångest samt depression under de senaste 12+ åren. Och även fått/testat olika typer av samtalsterapi och gruppterapi. Står endast på medicinering numera samt har kontaktperson (specialistsjuksköterska) på öppenvårdsmottagning).

Jag tycker du är så klok och har så många bra poänger! Tack för ett läsvärt inlägg.
Detta borde flera läsa och ta del av sannerligen!!

Det jag också har reagerat på generellt är just slappheten kring psykisk ohälsa.
Sedan blir folk jättechockade när deras anhöriga tog sitt liv. Wtf?
Den har säkert sagt tusentals gånger saker som hur dennes ångest är totalt förgörande, om att denne inte står ut längre. Om hur allt, allt och precis allt är totalt becksvart och meningslöst.
Att i det läget konstant få höra att det är en övergående fas – jag tror inte det, hörrudu!
Det här är på allvar får jag ofta lust att skrika då – å dennes vägnar, inte minst.
Personen är potentiellt dödligt sjuk.
Psykisk ohälsa och då exempelvis ångest – dödar ju just folk. Varje år. Varje dag.
Vanligaste dödsorsaken hos unga är väl just självmord. Det gick alltså inte över och det var inte ofarligt.